Idag är jag väldigt förnöjd,med mig själv för en gång skull! Jag rider många olika hästar,i olika utbildnings faser och jag försöker så gott jag kan att anpassa mig till var och en individ och vara en "klok" ryttare. Det går över förväntan med dom flesta,men en svår nöt för mig att knäcka har varit Joyita. Detta mäktiga sto som har allt man kan önska sig,och som stundtals har jobbat så bra att det tagit andan av mig. Och ibland totalt tvärtom...,nonchalant,vägrar att lyssna,helt enkelt kopplat bort mig totalt. Blir jag i det läget arg och kräver arbete,ja då ber hon mig att dra åt helvete helt enkelt och den dagen är kraschad. Alltså ibland på topp,ibland fullständig kaos och detta drama kan utspela sig på samma arbetspass. Jag har tänkt,funderat,grubblat...provat mig fram...än det ena och än det andra...har hon ont? Vad gör jag som är så himla fel när det bara kraschar och hon nonchalerar mig totalt,efter att ha jobbat super en stund?

Det nya jag fick upp i min hjärna var en diskussion med tränaren i Portugal (jag älskar henne!) som gällde en helt annan häst där. Hon ville jämföra den hästen med ett autistiskt barn,som efter alltför mycket kommunikation och direktiv helt enkelt "kopplar ur",orkar inte mer och bryr sig inte det minsta om något,om än så du står och vrålar i örat på den. Den hästen kan allting,men du måste vara varsam,inte komma med 30 olika direktiv efter varandra,då tar det stopp. Jag började tänka att det kanske var det samma med Joyita.

Hon vill verkligen och försöker,och det blir strålande! Och då sitter lilla stolta jag och bara vill lite till,hjälpa lite till,och ännu fler "kommando" haglar över henne. Tänk själv,ett vanligt varv på ridbanan,den kan innehålla massor av direktiv från en ambitös ryttare; halvhalter,böja,ställa,in med rumpan,trampa på, och så vidare. Och sen då alla dom små rörelser man gör utan att egentligen mena något till hästen...man tappar balansen för en sekund,rätar upp sig,kramar en tygel och så vidare....det strömmar information till hästen som skall ta det till sig,avgöra om ryttaren ville något eller inte och sedan utföra det,helst korrekt! Annars så korrigerar vi... OJojoj,när jag tänker på det!

Summan av kardemumman är att det är detta jag haft i tankarna nu när jag ridit Joyita i det sista,förenkla! Be om något och sedan låta det ske,i lugn och ro. Låta henne jobba med så lite direktiv som bara är möjligt. Och kära nån,det fungerar och det fungerar så bra!! Hästen är lugn,jobbar med spetsade öron och med stor glädje. Och hon jobbar helt fantastiskt...hela ridpasset! Det är så enkelt att rida henne att det blir svårt! Det ÄR svårt att sitta helt stilla och tänka igenom allt man skall göra innan man gör det och låta hästen få en ärlig chans att reda ut det. Känns som om jag äntligen funnit nyckelen till henne och öppnat dörren för mig själv! Lite stolt blir jag....   Joyita,som kan ge en helt underbar känsla att rida...eller be dig att dra åt helvete.